Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I väntans tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
ha några störande grejor på sig. När all
grönskan kommer fram i sin fulla prakt, då är
parken färdig. Då blir människan mindre.
Smälter mera in i naturen. Blir en del av allt
det andra levande, blir till en prydnad hon
också, även om hon är ful. Ty fula människor
kunna också vara vackra om blott för en
stund, ett öjeblick. Huvudsaken är, att hon
går in i ramen, att hon passar i miljön. Och
en park i sommarskrud verkar klädsam på
nästan alla människor.
Blommorna och löven arbeta allt vad de
förmå för att få komma fram och visa sig.
— Titt ut! Se här är nu jag, liten och
oansenlig visserligen, men vänta några dagar.
Jag skall bli så fager, att du aldrig sett dess
make.
Så titta de fram en efter en och hälsa solen
och människorna och de lätta sommarmolnen.
Barnet i den granna lackerade vagnen skall
vakna upp och sträcka sina knubbiga armar
mot den rödaste av blommorna för att få den
i sin ägo.
Barn vilja ju ha allt de få se. Egoismen
är den nyfödda människans första
kraftyttring, som följer henne från vaggan till graven.
Den egenskapen spelar oss många fula spratt.
Den har förmåga att tränga fram och göra
sig bred. Utan den skulle jorden vara ett
himmelrike. En röd blomma är något väldigt
åtråvärt i ett bams ögon liksom en flott bil
kan vara det i en mans.
Men blommorna och löven äro icke sådana.
De skänka fägring och svalka, de strö ut sitt
guld för människorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
