Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vallfart, af Orvar Odd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett barn hon för vid handen. En pilt, ännu helt liten,
men qvick och kry att se på och grundligt väderbiten;
ur krusigt hufvud lysa med underbar en glans
två stora, klara ögon inunder kolsvart frans.
I moderns arm beslutsamt omsider gossen rycker,
(de fem minuters hvila en evighet han tycker,)
„Hur länge här dock dröja? Kom, moder! heldre kom!
låt oss i lustträdgården derinne se oss om!
O, märk de granna träden! De tyckas till oss nicka,
och alla vackra liljor så vänligt mot oss blicka ...
Han sjelf, han är ju borta, – så föll helt nyss ditt tal, –
han, som från dig allt detta, båd’ gård och hemman, stal.“
– "Min son, hvad ord du talar! Hur kom dig slikt i sinnet?
Ej allt hvad folket mumlar, du lägge så på minnet!
Har orätt skett mig arma, – det tycks mig så ibland, –
min sak jag lägger tröstigt i guds, vår faders, hand.“
Och frun helt skyggt och varligt, – hon som en brottsling darrar, –
den tunga grinden öppnar, – gud, hur dess gångjern knarrar!
Han sjelf är icke hemma, det vet hon; men ändå
vill heldst hon, sedd af ingen, båd’ komma här och gå.
I parkens alla gångar hon som en skugga skrider,
... här, hvilka tusen minnen från lyckligare tider!
Ack, hvarje träd, hvar buske hon känner väl igen,
allt idel gamla vänner, och sig så lika än!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
