Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vallfart, af Orvar Odd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– „Kom, barn! ... Lyft mössan af dig med andakt i ditt sinne!
Du träder, vet och känn det! inför ett heligt minne,
det ungträd, här du skådar, – din fader satte det här
den vårdag, du såg ljuset, – ditt årsbarn det är.
O, hölj, som jag, med kyssar, med tusen, den kära barken!
hvem vet, när åter du helsar din tvillingbror i parken?
kyss så, som du mig plär kyssa, när du armarne kring mig slår!
du kysser ju här kanhända af din faders hand ett spår.
Du kysser det dyra spåret af en hand, som svek ej kände,
som trofast höll sin lofven, hur ödena än sig vände,
som förde sin klinga dristigt, der striden hetast brann,
och behöll den in i döden, som en hjelte och man!
Du kysser den hand kanhända, som mig, din moder, skänkte
hvad lifvet ljufvast eger, förr’n lyckans sol sig sänkte,
och derför det lilla trädet din barnsliga kärlek vig!
hans träd! – Du knapt har detta, – jag! jag har ju dock dig!“
– Hon reste sig helt långsamt, – hon log igenom tåren, ...
der myste några blommor, de rosiga barn af våren,
på trädets späda grenar, – tyst bröt hon två deraf,
dea ena hon gömde vid barmen, den andra hon gossen gaf.
~~~~~~~~~
När från sin vallfart åter de begge styrde färden
– hvarthän? till någon koja uti en vrå af verlden,
då efter långa tankar bröt pilten plötsligt ut
och på den djupa tystnad först han så gjorde slut:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
