Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungs Lön, Skizze af Fru Fridrica Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Corannal, hans förbundne, sända dig gisslan och tigga
om nåd."
Då reste sig Cormar Kung, han tog ett steg, Harald
till mötes, och sade: "Harad, vikingaeld! Cormars makt
är icke mera en gubbes, hans ära är icke mera kränkt;
hans krona saknar icke mera ett mäktigt hufvud att bäras
af! Cormar Kung går med glädje till väntande forntida
hjeltar. Dig helsar Cormar den gamle: Harald Konung!"
Men fram steg Gyrileif, konungens främste man,
hotande låg hans blick bakom hopdragna ögonbryn, och
han sade: "Kung, trettioett skepp gingo ut, ett var Haralds,
trettio dina. Fyra kommo hem, ett var Haralds. Lätt är,
spela vinst med annans insatts."
"Hå, blef dock striden så sträng, Harald! En krona
är dig ju då en för ringa lön. Men Cormar Kung skall
icke föra med sig obetald gäld till hjeltarnes rund. Med
konungslig lön anstår honom att gälda den, som med
konungslig bragd räddat hans ära - Harald, hör sagan
om Cormars rikedom."
"Som en storm hade Cormar brusat öfver hafven.
Som en stormil der den far fram och med brak fäller
tallarna ner som rör och sopar tomt som en gata genom
skogen, så var hans väg, der han tog land och härjade och
förde rof till sina skepp. Men qvinnor hade han aktat
som skrymmande och bräckligt gods, och han skydde att
få salt vatten inom bord, af deras tårar."
"Men många år gick, och jag började tänka på, att
snart blefve tid söka dödshugg i strid, för att icke åldrad
och svag sitta bakom ugnen. Men en dag dref mig storm
med skepp och med folk till en fremmande strand. Det
var hit till min ålderdoms ö. Att åter gå till sjös dugde
ej, ty skepp funnos ej mera, endast spillror på strandens
klippor. Våra vapen ägde vi dock, och så gingo vi rakt
till konungens gård, och ville med makt taga oss hem här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
