Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Olaf den heliges syn, af Fr. Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett plötsligt gny sig då förnimma låter,
Med ändlöst jubel helsade man åter
Sin fosterjord, som låg i solens sken.
Men Konung Olaf syntes dyster rida,
Och ingen djerfdes störa honom då;
Blott Bispen vördsamt trädde till hans sida
Och sporde, hvad han tänkte på.
"Herr Konung, mörkt ett moln din panna skymmer,
Är det en skugga af din själs bekymmer?
Var glad, det skingras skall till slut!"
Då hördes Konung Olaf tankfull svara:
"Från Kölen lät jag mina blickar fara
Allt längre, längre - framåt, vesterut -
"Och när jag såg de skogbekrönta bergen,
Mitt hemlands berg, som skilja dal från dal,
De fagra ängarna med gröna färgen,
De blaa strömmar utan tal;
Då rann det för mig, att jag njutit mången
Bekymmerfri och lycklig dag, förgången
På denna välbekanta strand.
Jag mindes goda år och svåra tider,
Och ärofulla liksom bittra strider
För samma evigt kära fosterland.
"Der har jag städse kämpat utan bäfvan,
Mot våld och svek jag straffets glafven bar.
Att skipa lag och rätt det var min sträfvan,
Min konungsliga pligt det var.
För kristen tro jag velat tempel grunda,
Att korsets lilja i de år, som stunda,
Må veckla ut sin kronas blad.
För detta land jag trofast velat vaka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
