Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
susar det i pelargångarne, nar i solnedgången
strålarne glida röda och smekande öfver kapitalerna; det
är den uppspringande qvällsbrisen, som, mättad med
blomdoft, kommer smygande från fälten och Nilen,
och det ljuder då, som om hvarje sten suckande
berättade sin saga.
Är det månne ett vaknande eko af klagan från
dem, som rest dessa stolta pelare? Är det en
hviskning från en fången ketas, som så ofta i natteris
mörker lät sina tårar falla på stenblocket, hvilket
han tillyxade och som hörde hans asiatiska ord, när
han för det förtäljde om hemmet under Libanon på
Orontes’ strand och om de kära, som han der lemnat
och hvilka han aldrig mer skulle få återse?
Är det en suck från den svarte ethiopiern från
Kusch, som i stum förtviflan slog sin hårda panna
mot stenen till dess blod stänkte deröfver?
Hafva dessa stenar bevarat all den klagan och
alla de suckar, de hört, och återgifva de dem nu i
qvällstunden i ett sakta, döende eko, som svagare
och svagare från årtusende till årtusende dallrat
genom pelargångarne?
Ju längre man stannar der inne, dess mägtigare
blir intrycket, och i stället för att vänja sig vid dess
storhet, drager man sig förintad tillbaka och tror sig
lefva liksom i en dröm eller i en saga.
Jag gjorde här ett rön. Huru ofta säga vi ej
under genombrutna hvalf bland ramlade kolonnader:
"Hvilken skada! Huru härligt om vi för ett enda
ögonblick kunde se det så som det var före sin
undergång!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
