Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
När man läser dessa sista rader, känner man
hjertat isas. Finnes då ingen räddning? Förmår
ingen menniskohand hålla denna ödesdigra stund
tillbaka? De voro dock menniskohänder, som byggde
dessa pelartom och staplade dessa murars block?
Skall då allt förgås, allt förintas, som
menniskan skapat, och det stoltaste mod, om än uttryckt
i klippor af sten och granit, falla? Och tre, fyra
tusen år, äro de ej nog för att tillförsäkra ett
men-niskoverk evig tillvaro?
Skola ett annat århundrades generationer
kanske med afund läsa beskrifningarna derom af oss,
som sutto i skuggan under pelarne, hvilka då i
stora, runda block betäckte marken?
Och skall der vara något ögonvittne, när den
förfärliga stunden kommer? Skola de falla en och
en, med glesnande led under ett eller två årtionden,
eller som, då orkanen bryter skogens furor, störta
med brak på brak, den ena knappt väntande på, att
ekot af den andras dödsskri förljudit, förr än han
förlänger det?
Skall det ske på solig dag, nar Ra strör blida
strålar öfver helgedomen, eller, likt ett illdåd, i
nattens tystnad och mörker? Skall den sjunkande solen,
den åldrige, döende Tum, ej den qvällen gifva en
blidare kyss åt pelarkronorna, smekande hvar och
en särskildt, bjuda dem en och en god natt och
farväl och i tvekande darrning dröja vid horisonten?
Han ser dem då för sista gången — hans gamla
vänner från tre tusen år tillbaka.
Jag kan höra dånet i långa, mägtiga ekon rulla
öfver Tebes slätt och slutligen klagande dö bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
