- Project Runeberg -  En vinter på Nilen /
234

(1888) [MARC] Author: Claes Lagergren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’284

Vi redo åter öfver den tebanska slätten; det var för
mig den sista gången. Solen stod ännu högt och ingen
af oss ville förlora ett enda korn af timglasets snabbt
rinnande guldsand. Vi behöfde ej förr än mot
qvällen vara på andra sidan floden och beslöto derför att
än en gång besöka Ramesseum. Det ligger midt på
slätten, liksom bildande en medelpunkt för de andra
ruinerna. Utsigten derifrån är vidsträckt, och luften
spelar mellan dess taklösa pelare. Vi tillbragte der
några timmar. Fru L. tog sina skizzer, och hennes
mor, fru K., fördjupade sig bland djurkretsens tecken
i biblioteket, under det att den yngre dottern och
min vän H. likt två sparfvar hade slagit sig ned på
Ramseskolossens skuldra. ;

Jag hade hela vår lilla koloni af åsnedrifvare
och betjening i en ring omkring mig. Kislar-Aga
blängde med ilskna ögon för hvar gång som fru L.,
leende blickande öfver sin teckning, vände sig till
mig. Mersal satt hopkrupen på hälarne och förblef
under mer än två timmar orörlig. Fatima, nej,
Ze-nobia! ja, hvilkendera af de två? Ty Fatima hade i
fötternas snabbhet, hudens svarthet och ögats leende
fått en medtäflarinna, en annan liten tebansk
vatt-en-bärerska med ulligt hufvud och en blå glasperla på
näsborren, men hvars namn var Zenobia. Hon
åtföljde springande med sin vattenkruka tyskornas
karavan. De sutto nu båda två, Fatima och Zenobia,
vid hvar andras sida och räknade sina kopparslantar,
hvilka liksom en uppmuntrande manna då och då
under dagens lopp hade regnat. De voro så lika som
två bläckdroppar, och jag tog för hvarje gång fel»
kallande Zenobia för Fatima och Fatima för Zenobia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:53:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vintnilen/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free