- Project Runeberg -  Återblick öfver femton års missionsarbete vid Hvita bergen i Stockholm från hösten 1876 till hösten 1891 /
39

(1891) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folk“, fick hon gerna uppfyld. Hon var så mild, så
tacksam, så lycklig, att hvar och en passade henne så
gerna, och då hon mot slutet blef tung att lyfta, hade
hon natt och dag tvenne hos sig som passade på hennes
minsta vink. “Det blir inte länge,“ sade hon allt
emellanåt, “Jesus kommer så fort han hinner.“ Ett par
dagar efter hennes insjuknande skickade hon mig bud, att
hon ville tala vid mig: dock skulle jag icke gå enkom,
utan då jag hade ärende ditåt. Jag gick strax, hvilket nu
hjertligt fröjdar mig; hon var då ännu ganska stark
och kunde begagna sin lur; några dagar senare — och
jag hade gått miste om en af de uppbyggligaste
stunder jag haft i mitt lif. Arbetet i denna jordmån må
stundom synas hårdt, en enda sådan stund uppväger
vida all möda. Hans ok är lustigt och hans börda är
lätt, hans — syndares Frälsare.


Hennes ärende till mig var, att hon ville tacka
mig för all kärlek till henne, för att hon fått vara på
hemmet, och säga mig, att hon går hem i frid. Detta
behöfde ej sägas med många ord, ty hela hennes ansigte
sken. Hela hennes dödsbädd var så salig, att äfven de
oomvända flickorna hade en stark känsla af Guds
närvaro, som Klara ock sade till en, som sade sig vara rädd,
“är du rädd för mig, så är du rädd för Gud.“ Hon
inkallade dem allesammans och gaf dem alla allvarlig
förmaning att gifva sitt hjerta åt Jesus innan det blefve
försent. Då sedermera många af dem kommo in, sade
hon: “kom icke in så många; jag har så kort qvar,
jag behöfver vara litet ensam med Jesus.“ En dag såg
hon litet fundersam ut. På tillfrågan hvad hon tänkte
på, svarade hon: “Jag tänkte på att det finns olika
härlighet och att mamsell B. väl kommer så högt öfver mig.
så jag undrar, om jag får se henne“ — “men“,
tillade hon åter belåten, “jag tänker då det får vara litet,
så tar hon nog reda på sin Klara.“ Hennes tro var
som ett litet barns, så viss och segrande. “Jag går
hem i frid.“ “Gud skall hafva er allihop.“ “Jag tänker
på Jesus jemt,“ hörde man henne hviska mellan
anfallen af andtäppa och plågor. Då hon hörde de språk,
man upprepade för henne, sken hennes ansigte af glädje.
Sista dagen hon lefde utropade hon flere gånger med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 15 17:34:16 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitab15ar/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free