Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans nåd. Hennes väsende blef så förändradt. Hon
blef stilla och ljuflig. På Sabbatsbergs sjukhus, dit
hon tidtals måste komma, fick hon vara ett litet ljus
bland patienterna genom sitt tålamod och sin
hjelp-samhet.
Hon kände vid denna tid en brinnande lust att resa
till sitt fädernehem i Småland. År 1887 fick hon denna
sin önskan uppfylld; hon fick der vittna 0111 den nåd,
som var henne vederfaren, men, bemött med samma
bitterhet af sin sjufmor, var hon glad att få återvända
till sitt ,“hem“ vid Ii vita Bergen, som hon lärt att älska,
och var det hennes hjertas åstundan att här få stanna
till sin död. Det var kärt för oss att kunna gå hennes
önskan till mötes. Oaktadt hennes sjukdom medförde
stora svårigheter, var hon oss till stor glädje. 1 Guds
ord hade hon sin fröjd och sin lust. Hon berättade
ofta, jublande, huru något dunkelt skriftställe för henne
blifvit klart. Om hon någon gång felade i ord eller
handling hade hon ingen ro förr än hon fick omtala
det och bedja om förlåtelse. Med hänsyftan på hennes
nuvarande och förra lit sade hon: “Ja, det är nad.
idel nåd.“
Den 13 dec. 1890 nedlades hon på sin sista sjukbädd.
Hon berättade med glädje huru hon en morgon hörde
«n röst ropa sig vid namn; hon reste sig upp och såg
sig omkring, men ingen var der. l)å hon åter lagt sig
ned hörde hon samma röst: “Mathilda, sök icke hjelp
hos andra, jag är din Gud.“
Julafton sökte vi göra det så trefligt som möjligt
i hennes lilla rum. Der var en “julstake" tänd och en
stor del af hemmets invånare kommo dit och sjöngo
julsånger för henne. Särskildt gladde det henne, då en
af hennes kamrater sjöng utanför hennes dörr: “Jag
är så glad, att Jesus är min“, “Jesus är din", o. s. v.
En gång, då hon klagade öfver att hon under de
svåraste plågorna icke förmådde någonting, hvarken bedja
eller tänka, fick hon obeskriflig tröst genom en af
hennes kamraters svar: “Då du sjelf intet förmår, sa
bär ju Jesus dig.“ “Endast Jesu blod förslår,“ sade hon
med glädje, “Jesu blod borde stå skritvet öfverallt."
Ofta ville hon höra sjungas en sång, som börjar: “Håll
Återblick. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
