Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen storm oss rörde; vårans vindar
Ljuft, som menskans hopp, vi endast hörde
Susa smekande förbi vårt Öra.
Solen mildt, som menskans första kärlek,
Vederqvickte oss och icke brände.
Dårade vi sågo upp mot ljuset,
Och nu bränner solen, frosten mördar,
Biet kommer, njuter af vår skönhet,
Dricker honung ifrån våra läppar
Och flyr bort, se’n det till lön oss sårat.
Kort är blommans lif, dock vi förgingos,
Ack, långt förr, om icke vi om natteu
Vederqvicktes utaf våra tårar.
Lärarn tänkte på försvunna dagar,
Tänkte på sin egen blomsterålder
Och, vid minnet af hvad han förlorat,
Krossade en perla i sitt öga,
Tryckte pilten fast intill sitt hjerta,
Liksom rädd att än en gång i honom
Sina barndoms-drömmars fröjd förlora.
Och han lyfte, gråtande,* mot himlen
Sina ögon i den stilla natten;
Men de höga, klara stjernor sade:
Hvarför blickar, ljusets son, du sorgsen
Ned till stoftet? Hvarför står ditt öra
För det lägre lifvets röster öppet?
Se, du är som vi! Din höga bana
Ofvan molnen högt och ofvan solen
Strålar leende i lugn och klarhet.
Se, du är som vi! Du är ej tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
