Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förgås af köld, som lmn dem icke kände,
Och hastar till en annan älskarinna,
Att lösa hennes hjerta upp i tjusning,
Och kasta blomster uti hennes barm.
Gråt, sköna moder, mera stilla tårar!
Lär af din son att älska och ej älskas,
Och alltid iinna i ditt eget hjerta
Det ljus och värma, dig på himlen nekas!
Jag ock har klagat, ty på dig jag bråddes,
När nordan kom och helsade från grafven,
Det trånga hemmet för all jordisk skönhet
De sköna drömmars blomster jag planterat
Med barnslig lit längs utåt pilgrimsvägen,
Och blomstren fällde sina gyllne kronor
I ödmjukhet ned till den grymmes fötter.
Då bådo de till solen uppå himlen,
Men han ej syntes, han var ijerran borta
Och svarta manteln höll han för sitt öga,
Att han de skönas död ej skulle skåda.
Då kom en engel ifrån solens uppgång,
Den högre solens, hvilkens rena strålar
Blott för trons öga ned från himlen falla
Han trampade ned alla jordens blommor,
Med dem jag lekt, af dem jag gjort mig kransar.
Men vid hans sköna fot vid marken rörde,
I deras rum ur mullen vänligt logo
Med himmelskt ljufva, milda, fromma ögon
Små blomster fram och sågo uppå mig.
Jag sporde dem: hvad heten I, små englar?
Då sade de: Vi äro diktens blomster;
Vårt frö är taget ur Guds paradis.
Der under lifsens träd vi växt i skuggan;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
