Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Laura.
Re’n aftonsolen sjunkit. Månen står,
Blek, som försakelsen, på himlarunden,
Lik segrarn på en valplats, stormen går;
Han plundrar alla blommorna i lunden.
Natur’n mitt inres trogna spegel är;
Mitt lif också ej någon blomma bär.
Re’11 slocknar ock det matta, bleka ljus,
Som månen, drömmande på liljor, tänder,
Som sista lampan i ett sorgehus,
Och som den blick, en döende oss sänder.
Så mörkrets makt mig fattar, från dig skild:
Knappt minnet genom tårar ser din bild.
Mildt, som en blomkrönt bäck, Höt lifvets våg,
Då, engel, jag din stämmas ljufhet hörde:
Musikens sköna engel fången låg,
Men när din hand nppå klaveret rörde,
Förlossad steg han fram i milda ljud,
Skön, som din själ, och flög så hem till Gud.
Liksom en murgrön jag mig till dig slöt
De sköna stunder, mig din åsyn skänktes.
En himmel ur ditt öga kring mig flöt,
Då mot ditt bröst mitt hufvud stilla sänktes.
Allt saligt hastigt med dig flyktat hän,
Som vestans aftonsuck i myrtenträn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
