Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af naturn de ock virkade mössor få,
Som grannlåten sjelf har sprungit uppå.
Men hellre än lefvande jordfast vara,
Som de, vill jag låta all grannlåt fara.
9.
På Parnassen stå lagerträden i blomma,
Och skalderne, inspirerade, komma,
Stå q var, fast dertill de veta ej skäl;
De stå der både länge och väl.
Då vinkar en qvist i de heliga lunder,
De komma och sätta hufvudet under.
Då bryter sjelf qvisten sig lös derifrån
Och kastar sig ned på Apollos son.
Så går han nu på den lagrade jorden
Och gråter, en evig friare vorden.
Tror, Pallas skall blifva i honom kär,
För han under ögonen fager är.
Tror Muserna skola till honom smyga;
Men ack! de Muser, de äro så blyga,
Och aldrig en kyss han af dem månde få:
Han kan ej de himmelska qvinnor förstå.
Men, som det aldrig närmare blifver,
Han i myrtenskuggan sig sätter och skrifver,
Till Laura vid namn, en elegie,
Med tusende ack! och o! uti,
Och illa uppå sin luta låter.
Den har öra af sten, som då ej gråter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
