Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men bäst som jag slutat, J männer och bröder,
Och midt öfver bordet min tjusblick sig smög,
Och ögat, som svalan från norden till söder,
Helt lifligt från Tant till Fortjuserska flög:
laglste» skär grisen; det lät öfver bordet,
Och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.
Han låg uppå knä, (ack mitt hjerta, det rördes!)
Lik älskaren uti poeternas land.
Jag gråtögd grep knifven, och af mig han fördes,
Som tveäggadt svärd i en skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt af min ära
Och gladde mig åt, att jag slutat att skära.
Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
Fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utaf mina händer,
Stekstycken, ej skurna på menniskovis,
Fyrkantiga några, åttkantiga andra,
Att granskas och ätas de kring månde vandra.
Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
Och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi herrar oss bugade, damerna nego;
Se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster, liksom jag begrafvit min maka,
Jag följde den makliga likfärd tillbaka.
Nu sömnen mig lat sina lockelser röna,
Dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
Länsmännerne mådde som perlor i gull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
