Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fins ej en vän vid den döendes bröst,
Som räcker en droppe mot törstens qv&l
Ur sjön, som glänser så lugn och -sval.
Det hörs ej hos honom en vänlig röst
Att säga det sista aifskedets ord,
Som än det arma hjerta, som dör,
Lik stilla musik på afstånd hör,
När allting tiger i himmel och jord:
Det ömma farväl från den dimmiga strand,
Af detta lifvet, när allt är förbi,
Som stärker anden, som stiger uti
Det skepp, som gungar till okända land.
Den öfvergifne! En tanke likväl
Gjöt glädje i döden öfver hans själ:
Att hon, som han älskat och hoppats också
Som brud till sitt hjerta sluta få,
För smittan trygg, i hans sista natt,
I sin faders furstliga hallar satt,
Der luften ur mången svalkande brunn,
Och kryddad med vällukt från härdens brand
Af doftande träd från Indiens land,
Steg ren såsom anden ur hennes mun.
Men se, hvem är som i nattens stund
Sig smyger till denna sorgliga lund
Så skön som ett helsans sändebud?
Det är hon; vid månens matta sken
Han forskar och känner på afstånd re’n
Sin egen, egen älskade brud,
Som hellre vill dela hans sista färd,
Än lefva och ensam ega en verld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
