- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
54

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vita nätter : ur en drömmares minnen - Tredje natten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppmärksam mot mig. Huru hon var öm mot mig, hur
hon vederkvickte och värmde mitt hjärta! O, så
många smekningar av lycka! Men jag.... jag tog
allt för äkta mynt och trodde, att hon....

Men, min Gud, huru kunde jag inbilla mig detta!
Huru kunde jag vara så blind, när allt redan var
taget av en annan och inte längre mitt; när slutligen
själva hennes ömhet mot mig, hennes omtänksamhet,
hennes kärlek... ja, hennes kärlek till mig inte var
något annat än glädje vid tanken på att få återse en
annan, en önskan att låta även mig bli delaktig av
sin lycka! Men när han inte kom och vi väntade
förgäves, blev hon genast dyster, skygg och
bortkommen. Alla hennes rörelser och ord blevo inte längre
så lätta, lekfulla och glättiga. Och hon fördubblade,
underligt nog, sin uppmärksamhet mot mig, som om
hon instinktivt önskade överflytta på mig, vad hon
önskade sig själv och vad hon var rädd om, ifall
hennes önskan ej förverkligades. Men Nastenka blev
så förlägen och skrämd, att hon tydligen till sist
förstod, att jag älskar henne, och det gjorde henne ont
om min arma kärlek. När vi äro olyckliga, känna vi
starkare andras olyckor. Olyckan skingras inte, utan
blir bara mer koncentrerad.

Jag kom till henne med tungt hjärta och hade
knappt väntat att träffa henne. Men icke anade jag,
vad jag nu skulle känna, inte anade jag, att det skulle
sluta helt annorlunda. Hon strålade av glädje, hon
väntade på svaret. Svaret var han själv. Han måste
ha kommit och skyndat hit på hennes kallelse. Hon
hade kommit en hel timme före mig. I början
skrattade hon åt allt och åt varje ord jag sade. Då teg
jag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free