- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
57

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vita nätter : ur en drömmares minnen - Tredje natten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett gammalt bekant, längesedan glömt musikaliskt
motiv, som jag en gång hade hört. Och det var,
som om detta motiv i hela mitt liv sökt tränga sig fram
och först nu....

— Ack, min Gud! avbröt Nastenka. — Hur
kommer sig allt detta? Jag förstår inte ett ord.

— Ack, Nastenka! Jag ville bara på något sätt
låta er få del av detta underliga intryck, återtog jag
med klagande stämma, vari ännu låg ett, om ock
mycket avlägset hopp.

— Nu är det nog. Nu kan ni sluta, sade hon.
Hon hade tydligen gissat sig till allt, den skälmska
ungen.

Plötsligt blev hon ovanligt pratsam, munter och
lustig. Hon tog mig skrattande i handen och sökte
förmå mig att skratta med, och varje ord av mitt
upprörda tal besvarades av henne med samma
långvariga, samma klingande skratt. Jag började förlora
humöret, men då begynte hon kokettera.

— Uppriktigt sagt, började hon, retar det mig,
att ni inte har förälskat er i mig. Nu kan man då
rakt inte bli klok på karlarna. Men i alla fall, min
oböjlige herre, kan ni inte låta bli att berömma mig
för att jag är så rättfram av mig. Jag yppar allting
för er, vilka dumheter det än är, som falla mig in.

— Nu är klockan elva, sade jag, då de dämpade
klockslagen ljödo från det avlägsna stadstornet. Hon
hejdade sig plötsligt, slutade upp att skratta och
började att räkna på fingrarna.

— Ja, elva, sade hon slutligen med skygg,
obeslutsam röst.

Jag ångrade genast, att jag hade skrämt upp henne
och inte låtit henne räkna i fred, och förbannade mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free