- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
119

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Första delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Inte det! Hur kan det vara möjligt? Men det
är en så skicklig karl, fortfor Jaroslav Ilitj. —
Häromdagen kom en fattig låssmed till honom och sa’: »Jag
har skurit mig i handen med ett instrument. Bota
mig!» Semen Pafnutitj, som såg, att den stackarn
hotades av kallbrand, vidtog genast åtgärder för att
amputera den skadade kroppslemmen, och han gjorde
det i min närvaro. Och det skedde så fint, så
förtjusande elegant, att jag tillstår, att om det icke hade
varit medkänsla med den lidande mänskligheten, skulle
det ha varit ett riktigt nöje att titta på, huru enkelt
det gick till, hur intressant.... Men var och hur
råkade ni bli sjuk?

— Det var vid flyttningen. Jag är nyss uppstigen.

— Ni är ännu långt ifrån frisk igen och borde
inte gå ut. Ni bor alltså inte kvar på samma ställe
som förr. Och vad föranledde er att flytta?

— Min värdinna lämnade Petersburg.

— Domna Savisjna! Verkligen!.. Ja, det var en
riktigt hygglig gumma. Jag kände en nästan sonlig
ömhet för henne. Det var något av förfädrens
upphöjda glans, som lyste fram ur denna nästan utlevade
kropp. Och när man såg på henne, var det, som om
man hade framför sig personifikationen av den
majestätiska ålderdomen själv. Det vill säga — ja, ni
förstår, det var något poetiskt, utbrast Jaroslav Ilitj, som
förvirrad rodnade ända upp till öronen.

— Ja, det var en hedersgumma.

— Men törs jag fråga, var ni nu behagar bo?

— Inte långt härifrån, i Kosjmarovs hus.

— Jag känner honom. En präktig gubbe! Jag
vågar påstå, att vi äro intima vänner. En ståtlig
gubbe!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free