- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
135

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bed! Ibland stiger jag upp mitt i natten och beder
flera timmar i sträck. Ofta överväldigas jag av
sömnen, men väckes alltid av skräck, och det förefaller
mig då, som om åskmoln sammandroge sig kring
mig. Jag inbillar mig, att det skall hända mig någon
olycka, att elaka människor skola söndersarga och
pina mig, att inga fromma människor skola lägga sig
ut för mig och rädda mig från fördärvet. Min själ
förtär sig själv, och det är, som om hela min kropp
ville smälta bort i tårar. Då börjar jag åter bedja och
fortsätter därmed så länge, tills gudamodern blickar
vänligare på mig från sin bild. Då stiger jag upp
och går till sängs mer död än levande, men stundom
somnar jag på golvet framför helgonbilden. När jag
vaknar, händer det, att han ropar på mig, smeker och
tröstar mig. Då blir det mig lättare till mods, och
vilket ont som än må vederfaras mig, är jag inte
längre rädd för honom. Men han är mäktig, och
stora äro hans ord!

— Men vilken olycka har drabbat dig? frågade
Ordynov och vred händerna i förtvivlan.

Katerina blev förfärligt blek. Hon såg på honom
såsom en, den där är dödsdömd och ej kan hoppas
på benådning.

— Mig? Jag är en förbannad dotter, en
själamörderska. Min moder har förbannat mig. Jag har
bragt min egen moder om livet.

Ordynov omfamnade henne utan att säga ett ord,
och hon slöt sig darrande i hans armar. Han kände,
huru kalla kårar löpte utför hennes ryggrad och huru
hennes själ tycktes vilja slita sig lös ur kroppen.

— Jag har myllat ner henne i den fuktiga jorden,
sade hon, skälvande vid erinringen av det förflutna. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free