- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
140

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbi med mig. Jag gick in till mig och hörde hela
natten på stormen, och med den rasade mina
tankar.

— Så förflöto fem dagar. På aftonen kom min
far, dyster och hotfull, ännu mer medtagen av sin
sjukdom. Då jag märkte, att han hade den ena
armen i band, misstänkte jag, att ovännen hade korsat
hans väg och gjort honom illa. Jag visste också, vem
som var hans fiende; allt visste jag. Med mor
växlade han inte ett ord, och efter mig frågade han inte
alls, men ropade in allt tjänstefolket och befallde, att
fabriken skulle stå stilla och att huset skulle vaktas
för onda ögon. Nu anade jag, att det inte stod rätt
till. Vi sutto i hemsk förbidan, natten skred fram
med storm och blåst, och allt ängsligare blev jag till
sinnes. Jag öppnade fönstret — mitt ansikte glödde,
ögonen gräto, och mitt oroliga hjärta krympte
samman. Jag var själv som eld och lågor; jag ville ut
ur rummet, långt bort till världens ände, där blixt
och stormar uppstå. Mitt barnsliga bröst hävdes
tungt.

— Det var redan sent lidet, och jag hade nyss
slumrat in eller var omtöcknad som i dvala, då jag
plötsligt hör, huru det knackar på fönsterrutan: öppna!
Jag tittar ut och får se en karl, som klättrar upp till
fönstret på ett rep. Jag anade genast, vem den objudne
gästen var, öppnade fönstret och släppte in honom i
min ensliga kammare. Ja, det var han! Utan att ta
av sig hatten satte han sig på en bänk, flåsande och
pustande, som om han varit förföljd. — »Är far hemma?»
— Ja. — »Och mor?» — Hon också. — »Var tyst och
lyssna! Hör du något?» — Ja, blåsten i
fönsterspringorna. — »Nå, vill du nu, vackra flicka, låta din

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free