- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
177

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

läste han igenom detta koncept, omarbetade det,
grubblade däröver och snokade i bibliotek, men
förkastade slutligen sin idé utan att kunna bygga upp
något nytt på ruinerna. Något snarlikt mysticism och
tro på förutbestämmelse började gripa honom, den
olycklige kände, hur han led, och bad Gud om
vederfående. Tyskarnas uppasserska, en gudfruktig rysk
gumma, talade med förtjusning om, huru andäktigt
den stillsamme hyresgästen läste sina böner och flera
timmar i sträck låg som livlös på kyrkgolvet.

För ingen yppade han något om sin upplevelse.
Men en och annan gång, särskilt i skymningen, när
klockeklangen erinrade honom om den stund, då hans
bröst första gången fylldes av en längtansfull bävande
känsla, då han knäföll vid hennes sida i Guds hus,
glömmande allt och endast lyssnande till sitt hjärtas
slag, och när han med tårar av hänförelse och glädje
fuktade den nya, ljusa förhoppning, som glänste fram
i hans ensliga liv — då var det, som om en storm
böljat rasa i hans för evigt förgiftade själ. Då
skälvde han i alla leder, och kärlekskval svedde med sin
heta glöd hans inre. Hans hjärta våndades
lidelsefullt, och kärleken tycktes vakna med hans hjärtesorg.
Han glömde under långa timmar sig själv, sitt
vardagliga liv och hela världen. Ensam, vemodigt bedrövad,
skakade han tröstlöst sitt huvud, och gjutande ordlösa
tårar, viskade han: »Katerina! Min oförlikneliga
Katerina! Min enda syster!..»

En ohygglig tanke började mer och mer pina
honom. Allt starkare förföljde den honom och fick med
varje dag allt fastare och tydligare konturer. Till
sist blev han fullt övertygad om, att Katerina hade
sitt förnuft i behåll, men att Murin också hade rätt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free