- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
179

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kändes sårande för hans hjärta, som hittills icke haft
behov av något deltagande. Slutligen var honom den
forne Ilitj kärare — en rättfram, godmodig, naiv och
— för att tala rakt på sak — en smula dum karl,
av vilken man inte kunde vänta sig något av ena
eller andra slaget. Ty det är alltid otrevligt, när en
dum person, som vi förut tyckt om kanske just för
hans dumhets skull, plötsligt blir intelligent!

För resten dunstade den misstro genast bort,
varmed han i första ögonblicket hade betraktat Ordynov.
Trots den förändring, som försiggått med Jaroslav
Ilitj, hade han dock kvar sitt gamla sätt och hälsade
på Ordynov lika översvallande hjärligt som förut.
Först nämnde han, att han hade mycket att göra och
att de därför inte kunnat träffas på länge, men snart
fick samtalet en mycket egendomlig vändning.
Jaroslav Ilitj ordade om människors falskhet i allmänhet,
om den mänskliga lyckans obeständighet, om det
timligas fåfänglighet o. s. v.; han underlät inte att citera
Pusjkin, yttrade sig med en viss cynism om goda
bekantskaper och gjorde till slut en anspelning på
falskheten hos dem, som offentligt kalla sig vänner, ehuru
en verklig vänskap aldrig har funnits från världens
skapelse. Korteligen: Jaroslav Ilitj hade verkligen
blivit klokare! Ordynov motsade honom icke, men
kände sig outsägligt besviken. Det var, som om han
hade begravt sin bäste vän.

— Men kan ni tänka er! Jag höll ju på att
glömma tala om en nyhet för er. Ni ska få veta den i
största förtroende. Ni minns väl huset, där ni sist
bodde.

Ordynov darrade och bleknade.

— Ja, kan ni tänka er: i det där huset har man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free