Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horatio: Då stormen ryter och åskan går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hell dig, du högste, naturens Gud!
För dig jag böjer mitt hjerta.
När dig jag ser uti allmaktsskrud,
Till hyllning klinga min harpas ljud,
Mitt bröst blir fritt ifrån smärta.
Din storhet herrligt för mig sig ter,
Och hänryckt henne jag skådar.
Jag felter lör’ dig i vördnad ner.
Till dig, o evige far, jag ber,
Att mig med kraft du benådar,
Din kraft att fram genom verlden gå,
En himlens tolk uppå jorden,
Din kraft att våldet och ondskan slå,
Som trofast kämpe i fifvet stå,
En ädel son utaf Norden.
0 Gud, mig styrka i striden gif,
Som stridas skall för din ära!
Mitt stöd i farornas Btormar blif!
Gjut i min Sträfvan det sanna lif,
Som seger skäll mig beskära!” —’ —
Och sången tystnär. Men åskan går,
Och regnet störtar i strömmar.
På kala hafsklippans spets jag står
Och ännu öträngariié satta Blåi*,
Föteähkti hertligä diöihmaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
