Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1863)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 FILOSOFENS MORGONDRÖMMAR.
komma mitt hjärta att skälfva af fröjd; men huru
länge? Allsvåldige gudar, det sitter en afundsam
demon härinne i mitt bröst, som, när njutningen är
till ända, frågar mig med en stämma, som går genom
märg och ben: Aristokles, hvad blef i denna stund din
verkliga behållning? - Hu, det är en ryslig fråga! -
Statslif vet? - Det är då detta, som skall gifva
näring åt min andes hunger. Jag har understundom trott
så. Men jag börjar ana tomheten äfven i detta. Kan
man vara en god medborgare utan att lyda statens
lagar? Omöjligt. Men man kan också lyda statens
lagar utan att äfven deltaga i alla de grymheter,
till hvilka ju dessa lagar »leda? Themistokles,
Miltiades, Aristides, Alcibiades! Er historia
flödar af bevis på det tomma och maskstungna i vår
statsbyggnad. Min fader hoppas, att jag skall blifva
den, som bringar räddning åt fäderneslandet genom
att gifva en ny form åt det offentliga lifvet. »Du
skall fullborda» - sade han ju ännu i dag - »hvad
jag ville, men ej förmådde». O min fader, huru gärna
önskade jag ej, att ditt hopp ginge i fullbordan! Men
det skall ej ske, åtminstone aldrig genom mig; ty
jag känner i detta ögonblick tydligare än någonsin,
huru svag jag är, och att det, som drifver mig till
verksamhet, är icke så mycket medvetandet af kraft,
som känslan af tomhet och fridlöshet, den jag måste
fördrifva. Hvarigenom? Det vet jag icke. - Athen,
du de ärorika minnenas stad! Mitt lif ville jag gifva
för dig; men skulle det väl hjälpa dig? Jag tviflar
därpå. Hvad min fader sagt, att det lider mot din
undergång, såvida icke en utomordentlig hjälp kommer
emellan, det är blott alltför sant. Du har förtärt
dina egna krafter genom inbördes stridigheter, och du
liknar i denna stund det halfvissnade blad, som sitter
där borta på platanen. Det behöfves en ny lifskraft,
en ny svalkande vind, som andas öfver dess ådror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
