Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1863)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFENS MORGONDRÖMMAR. 37
- Såå? Skulle icke heller hans poesi vara af
rätta slaget? Tycker du icke om den, Alkmene?
- Tycker om? Jo, men jag har hört någon säga,
att, att - korteligen, att den ej är rätt naturlig.
- Jag har hört alldeles detsamma.
- Man känner ej rätt igen sig i den värld han målar,
och äfven i de sånger kan skrifvit till mig, erfar
jag på ett oemotståndligt sätt, att det ej är
till mig, Alkmene, som han talar, utan till ett ideal,
som han förväxlat med mig. Tro mig, Aster: han
skulle, om jag räckte honom min hand till förening
för lifvet, alltför snart inse, att jag dock icke
vore den fullkomlighet, som han älskar. Och då
skulle hans kärlek kanske förvandlas i hat.
- Stackars Alkmene, det skall aldrig hända.
- Nej, broder, det skall aldrig hända; och på
det att det aldrig skall komma att inträffa,
skall jag aldrig gifva min hand åt Aristokles.
- Således åt Simmias?
- Icke heller. Jag älskade en; han kan och
får icke älska mig. De odödliga gudar tilläto
honom endast att älska det fullkomliga. Kom,
broder, och låt oss gå! Jag är trött.
Aristokles och Simmias hörde de försvinnande
fot-^tegen af Alkmene och hennes broder. Det blef
tyst på Kritobulos’ gård.
De bägge vännerna sågo på hvarandra. Aristokles var
blek. Simmias fattade hans hand och sade:
- Jag borde vredgas på dig, broder, men jag kan
det icke. Dig älskar hon och du skulle
icke älska en sådan ängel tillbaka?
Aristokles teg, men hans ansiktsfärg täflade med den
hvita muren, vid hvilken han stod.
- Jag måste alltså - återtog Simmias -’ för alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
