Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som brud den milda Diotime, Epikrates’ dotter, hvilken
under ett trettonårigt äktenskap skänkte honom fyra
söner och en dotter. Bland dessa var Adeimantos yngst
och var det enda barnet som öfverlefde modern. Diotime
afled på sjunde året efter Jerusalems eröfring af
Titus. Adeimantos var då endast sex år gammal. Strax
därpå hade hans fader lämnat Alexandria och bosatt
sig i Efesus, hvarest den moderlöse gossen för sin
gjorda förlust fick ett slags ersättning i den nästan
afgudiska ömhet, med hvilken han omfattades af sina
morföräldrar, isynnerhet af mormodern, den ärevördiga
Potone.
Adeimantos hade af sin moder endast ett svagt
minne. Det enda af hennes utseende, som han
riktigt kunde erinra sig, var hennes sköna, djupa
blick, hvilken så ofta brukat hvila vid den lille
gossens, när han från sina lekar kring den plaskande
springbrunnen på gården af faderns hus i Alexandria
esomoftast återvände till sin moders knä för att visa
henne fyndet af en vacker snäcka eller en glänsande
skalbagge eller för att beklaga förlusten af en i
hans tycke till hälften fångad fjäril. Då brukade hon
lägga sin hand på hans panna och se in i hans ögon,
och det var då i hennes blick någonting så strålande
rent och tillika så orubbligt trofast, att Adeimantos
sedan vanligen kom att tänka just på denna blick,
hvarje gång han såg en mycket klar stjärna eller
hörde talas om en ädel och stor handling.
Det jämförelsevis redigaste minne Adeimantos hade
af sin moder var minnet af den sista gång han såg
henne. Det var en kulen och regnig dag vid vinterns
början. På eldstaden flammade en munter eld, kring
hvilken Adeimantos lekte, ridande på ett slags
käpphäst, menande sig föreställa en af de kring
urelden kretsande tio himlakroppar, om hvilka hans
fader nyss förut hade talat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
