- Project Runeberg -  Vittra skrifter i urval /
52

(1910) [MARC] [MARC] Author: Pontus Wikner With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Ren och rättfärdig? Hvarför frågar du så?
Ja, hon var ren som den höga gudinnan
själf, hvars öga hvilar på oss i denna stund.

– Ja, så har jag tänkt mig henne – sade ynglingen
ifrigt – var hon icke också något lik Arete ...
ja, jag menar – tillade han rodnande – hade
hon icke ljust hår och mörkblå ögon?

– Tyst gosse, din moder är död.

Det var de ord, med hvilka Paralos brukade
afklippa alla sonens frågor efter sin hädangångna
moder. Adeimantos, som hoppades hafva bevekt sin
faders hjärta till aflyftande af den slöja, som höljde
moderns minne, kände sig smärtsamt sviken. Så hade
han blifvit sviken tusen gånger förut. Hans fader,
hans morfar, hans mormor, alla hade de samma sätt att
afvisa hans frågor. Mest medgörlig hade Pontone varit;
men det fanns ändå alltid en viss punkt, där hennes
meddelelser upphörde. Hon brukade skildra Diotimes
barndom, hennes skönhet, hennes dotterkärlek, hennes
gifmildhet. Hon brukade kyssa Adeimantos’ ögon och
säga, att hon genom dem såg af-skedshälsningen från
sin förlorade dotter. Men om Diotimes sista dagar
talade hon aldrig. Och den gamla Kleo var längesedan
död; annars hade hon väl kunnat berätta något mera
om de sista dagarna i Alexandria än det lilla, som
Adeimantos erinrade sig, att hon hade sagt honom i
hans barndom.

Den stränghet, med hvilken Paralos uttalat de sista
tillbakavisande orden, aflöstes snart af ett djupt
sorgbundet uttryck, och Adeimantos ångrade nästan,
att han berört ett ämne, om hvilket han visste, att
fadern icke gärna talade med honom.

– Min fader – sade han efter en stunds tystnad –
du nämnde nyss den höga Artemis; vet du, att hon före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vittrskr/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free