Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Selene kysste den sköne ynglingen; men det skedde
endast då han sof, uttröttad af jaktens mödor. Härom
hafva mina tankar varit följande: att, i likhet
med hvad Akteon gjorde, nalkas det rena och heliga,
iklädt ändlighetens former, och förälska sig i dessa,
det sker icke ostraffadt; det rena och heliga vill
älskas för sin egen skull, ej för de från ändligheten
lånade former, i hvilka det uppenbarar sig. Först då
låter sig idealet ostraffadt sökas och vinnas, när det
för oss har sin plats i de himmelska regionerna och
sålunda är upphöjdt öfver all tillblandning af jordisk
art. Och såsom Endymion sof efter jaktens mödor,
när Selenes kyss berörde hans läppar, så skänkes
renhetens och helighetens kärlek endast åt den, som,
efter ärlig och segrande strid mot de låga, jordiska
och djuriska begären, drager sig tillbaka från den
yttre världen och i stilla själf-begrundning öppnar
sin själ för himmelska inflytelser. Så har jag tänkt,
min fader, och jag har bedt till den höga gudinnan,
att hon ville göra mig ren såsom Endymion; men jag
fruktar, att jag mera liknar Akteon, ty jag älskar
väl det rena och skära, men jag kan ej skilja det
från dess jordiska omhölje. Min Selene – tillade
ynglingen dröjande – bär alltför mycket mänskliga
drag. Hon liknar mycket min moder;, sådan det bleka
minnet afmålar henne; men hon liknar äfven en annan
... min far, hon liknar Arete.
Adeimantos ansikte blossade, när han efter denna
bekännelse gömde det vid sin faders bröst.
– Min son – genmälte denne, i det han kysste honom
på pannan – den stund jag här upplefvat har gjort mig
på en gång lycklig och förskräckt. Hon har gjort mig
lycklig, ty jag finner, att det är sant som Damis
från Niniveh, den store Apollonii följeslagare,
häromdagen sade mig, nämligen att gudarne gifvit dig
filosofiens gåfvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
