Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
västkanten. Vinden drog åter bort, och kaptenen
återtog sin promenad, muttrande någonting mellan sina
tänder.
– Vi äro nu ändtligen allena – sade Adeimantos,
fattande Kallias’ arm – låtom oss taga plats här
borta, där ingen hör oss; jag kan ej lefva längre i
denna ovisshet.
De bägge männen satte sig på den af
Adeimantos anvisade platsen.
– Det glöder i min själ såsom af eld – fortfor
Adeimantos – säg mig, Kallias, är det hon eller icke?
– Var lugn, Adeimantos – svarade den gamle och tog
hans bägge händer mellan sina – det är verkligen
hon, Arete, Filippos’ dotter. Min syster Evnika
var hennes mor.
– I himmelska makter! Djupt beslöjad, som hon var,
när hon fördes ombord i hamnen, kände jag henne
dock. Jag har sett Arete. Denna syn, som
en gång var mitt ögas salighet, är nu för mig det
fruktansvärdaste af allt, ty jag känner, att hon är
mig kärare än lifvet.
– Unge man, hvarje sådan tanke är numera hos dig
ett brott. Arete hade en gång kunnat blifva din;
det var du själf som stötte henne tillbaka. Bär nu
som en man, hvad icke mer kan ändras.
– Som en man – hvad är en man?
– Den, som utan att böjas bär pliktens tyngsta
börda.
– Men om bördan blir för tung?
– Då må din rygg brista, böjas får han ej. Du är
ju filosof?
– Man har sagt så.
– Och stor filosof?
– Man har kanske sagt så.
– Den, hvilken såsom filosof kan hålla sitt
hufvud så högt, att han inandas de rena idéernas luft,
bör hafva lätt att fördraga, om en börda tynger hans
skuldra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
