Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, du har rätt, Kallias, om hans hjärta är
rent. Men säg mig, huru har Arete kommit hit, huru
lefver hon? Skänker Hades igen sina döda?
– Och det frågar du, Appollonii lärjunge, och,
om man säger sant, arftagaren till hans spira?
– Denna spira härskar ej i Hades, om ock den
lefvande naturens krafter lyda hennes vink.
Hvem talar dessutom nu om Apollonius? Min fråga
gällde Arete.
– Nåväl, jag vill berätta dig hennes historia.
Den är ej lång. – Hennes första minnesvärda
händelse var den, att hon älskade Adeimantos.
– O ja, och älskades af honom såsom ingen annan i
världen.
– Det tror jag knappt: Adeimantos öfvergaf henne.
– Det är ej sant: Adeimantos offrade henne.
– Ja, åt sin ostadighet och sitt svärmiska
lättsinne.
– Har Arete sagt så?
– Nej, men alla andra än hon sade så.
– Icke alla.
– Nej, Adeimantos själf tänkte väl annorlunda.
– Ja, hans samvete, Kallias. Håller du en ed
helig?
– Ja.
– Nåväl, jag svor för tio år sedan en
ed till den höga Artemis, den himmelska jungfrun,
att hennes renhet skulle blifva mitt lifs, mina
tankars förebild. Arete blef ett offer åt Artemis.
– Det förstår jag ej.
– Numera knappast jag heller; men visst är, att jag
då förstod det. Artemis var för mig renheten
och heligheten själf, på viljans och lifvets område
det rena, oblandade ljuset, i hvilket ingen
timlighetens och de jordiska begärens färgskiftning
fick inmängas.
– Var då icke Arete ren?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
