Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Antiokia för att kasta mig framför hennes fötter
och bedja henne åter blifva min, då underrättelsen
ingick om hennes död. Jag vill icke spilla många
ord på beskrifningen af min sorg. Jag tyckte, att
jag förlorat allt, och att jag gjort det genom eget
förvållande, bidrog icke att mildra smärtan. Omsider
sjönk jag i en nästan fullständig apati: jag lefde och
rörde mig, talade och svarade såsom en annan människa,
men mitt hjärta var med i ingenting af allt det,
som jag sade eller gjorde. Så kom dödens rika skörd i
mina anhörigas hus. Hade det stannat vid ett dödsfall,
så hade smärtan däröfver möjligen kunnat väcka mig ur
min dvala; nu däremot hade de upprepade dödsbuden en
alldeles motsatt verkan. När jag slutligen stod vid
min faders dödsbädd, hade mitt öga inga tårar, mitt
hjärta nästan inga känslor mer. Ismene, som inom fyra
dagar förlorat fader och moder, var förkrossad. Såväl
min far som hennes hade besvurit mig att aldrig
öfvergifva Ismene, och jag hade lofvat det. Jag
visste att hon älskade mig; för mig var visserligen
kärlekens känsla död, men Ismene hade alltid stått
mitt hjärta nära; det föreföll mig, som om vi två vore
allena i världen: och så blefvo vi trolofvade. När
känslolifvet i min själ ånyo började bryta sina bojor,
då hände det ej sällan, att Aretes bild trädde fram
för min själs öga, men länge fick han ej dröja,
jag tillhörde ju nu Ismene. Vårt bröllop firades –
det är nu fem år se’n – och jag kan icke säga annat
än att vårt äktenskap varit lyckligt. Ismene gifver
mycket och fordrar litet. En son har hon skänkt mig:
han var min glädje och min stolthet; men Artemis’ pil
träffade honom. For hennes skull hade jag offrat min
ungdoms kärlek: hon tog nu mitt barn. Jag knotar icke:
den höga gudinnan har rätt att fordra allt af mig,
ty henne har jag svurit mitt hjärtas tro. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
