- Project Runeberg -  Vittra skrifter i urval /
109

(1910) [MARC] [MARC] Author: Pontus Wikner With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt eller intet (1871) Två blad ur en panteists dagbok

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALLT ELLER INTET.
109

sällskap med honom och hans far till Italien. I
Florens hade William dött, och denna afton hade
Gustaf infunnit sig för att säga honom ett sista
farväl, emedan han dagen därpå skulle återfölja sin
fosterfader till England. Denne hade själf varit
på väg till grafven, men blifvit uppehållen af en
främling och låtit Gustaf gå förut.

Gustaf hade också för mig beskrifvit Williams död. De
båda gossarna hade innerligt fäst sig vid hvarandra,
och det hade blifvit dem en vana att betrakta sig
själfva under den bibliska bilden af David och
Jonathan. Också voro den döendes sista ord riktade
till Gustaf.

- Jag blef - så berättade Gustaf N. för mig - en
morgon plötsligt inkallad i Williams sjukrum, emedan
William begärt att få se mig. Jag kom och föll på
knä vid hans säng. Då lade han sakta sina armar
omkring min hals och framstammade sitt farväl till
mig med dessa ord, som jag aldrig någonsin glömmer:

»Jag dör, Gustaf, men jag går till himlen, ty Gud har
förlåtit mig alla mina synder för sin sons skull. Tack
för att du höll så mycket af mig. Du skall komma till
Jesus, och jag skall åter omfamna dig i hans rike.»

- Sedan William - så fortsatte Gustaf för mig sin
berättelse - med många afbrott uttalat dessa ord,
sjönk hans hufvud tillbaka mot kudden, och jag trodde,
att han var död. Det var han dock icke; han
lefde till aftonen, men återfick aldrig mer sansen.

- Du älskade honom mycket? - sade jag.

- Ja - svarade gossen - mer än alla andra människor.

- Men du skall icke sörja tröstlöst.

- Jag skall återse honom. Han sade, att han ännu
en gång skall omfamna mig.

- Ja - fortsatte jag, gripen af den fasta
öfverty-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vittrskr/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free