Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877) Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL. 123
- Äro vi nu där igen? Säg då, jag besvär dig,
allt hvad du har på hjärtat, och det på en gång,
och låt oss sedan tala om något annat, om
nästa veckas festlighet t. ex. Ser du den där
krokryggiga gestalten i den ljusast belysta delen
af dalgången därnere? Jag anser troligt, att
den ämnar sig uppför fjällstigen, och att döma af den
böjda figuren bör det icke gå allt för fort.
Innan den hinner hit upp, måste du hafva slutat.
Se så, tala!
- Jag har icke mycket att säga, Glaukon.
Huru villebrådet kom mig ur händerna, har jag redan
sagt dig. Nåväl, jag hade förirrat mig ända
bort i närheten af en liten stad eller by,
som ligger här ofvanför såsom i en bergkittel, och
som heter Nazaret, Jag beslöt nu att återvända
öfver bergen till slätten, men råkade ut för en af
dessa fjällbranter, som på denna sidan finnas så
många. I stället för att undvika den beslöt jag att
klättra därut-för, men min fot slant och jag föll.
Jag såg och kände, att jag icke ägde något
fäste mer, och att under mig gapade ett svindlande
djup. Jag tillslöt mina ögon i tanke att nästa
ögonblick ligga krossad i djupet; men, hur det var,
hade jag i fallet krampaktigt omslutit en liten,
ur en remna i klippan framskjutande fur. Nu slog
jag åter upp mina ögon och såg mig omkring, sedan
jag väl fått fäste på den utåtsvängda trädstammen
såsom i en sadel. Under mig var klippan lodrät
till en höjd af minst femton manslängder; på sidorna
intet fäste för mänskliga händer eller fötter; där
fanns visserligen en remna i klippan, ur hvilken
det träd framskjutit, som uppehöll mig, och denna
remna gick ett stycke snedt uppåt; men knappt åt en
katt eller en ekorre lämnade hon en väg att begagna,
mycket mindre åt en människa. Ofvanför mig åter
var klippan icke alldeles lodrät, och, som jag
tyckte, endast ett litet stycke ofvanför min hjässa
vinkade mig den sänkta grenen af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
