Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877) Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTÉGNAS ÄNGEL.
och kolsvarta lockar, dem det skymmande doket icke
förmådde dölja. I dessa blickar läste jag beundran
och därjämte något annat, som på ett besynnerligt
och för mig obegripligt sätt rörde mitt hjärta. Men
denna rörelse stannade plötsligt, då jag ögonblicket
därefter varsnade det andra anletet, ett stycke bakom
det förra. Det tillhörde en gosse af min egen ålder,
som stod där mellan en 30-årig kvinna och en äldre
man af ädelt men torftigt utseende. Han såg icke ut
som en judegosse, emedan hans hår var ljust, hans
näsa rak och hans ögon mörkblå; men icke heller var
han lik en romersk eller hel-lenisk gosse. Jag kunde
säga, att den blick han gaf mig uttryckte en gränslös
kärlek, ifall den icke på samnia gång genomskimrats
af en så sträng och hög renhet, att hvarje jordisk
färgbrytning däri syntes vara utplånad. Den judiska
flickans ögonkast hade nyss förut jagat blodet till
mina kinder; nu kände jag, att det plötsligt strömmade
tillbaka till hjärtat, och en spegel skulle sannolikt
hafva sagt mig, att jag var blek som döden. När
den främmande gossen märkte detta, såg jag ett drag
af mild vekhet i hans ansikte, och på hans läppar
skimrade ett ögonblick någonting, som närmade sig
ett leende utan att egentligen vara det. Kvinnan,
som jag trodde vara hans moder, tog honom i detsamma
vid handen, och den lilla gruppen satte sig i rörelse
i riktning mot den södra muren. Jag vinkade åt Syrus
och följde dem tätt i spåren. Kvinnan talade till
gossen i förebrående ordalag. Jag kunde förstå, att
han gått ifrån sina ledsagare och nu efter mycket
letande blifvit återfunnen. Hans svar nådde mitt
öra, och i tonen, hvarmed han sade det, var något
som träffade mig djupare, ehuru jag icke vet, hvad
orden betydde. »Vissten I icke», sade han, »att i de
stycken, min fader tillhöra, bör mig vara.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
