Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877) Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 MANTEGNAS
ÄNGEL.
han svara henne? Ett år ungefär hade hennes bild
förblifvit bofast i hans hjärta som det skönaste
i världen; men snart nog hade hans njutningslystna
sinne börjat längta efter att finna det skönaste på
närmare håll. I Rom hade han blifvit indragen i den
sedligt förgiftade atmosfären af kejsarinnan Julias
förtroligare omgifning. Redan tvenne år efter sin
ditkomst hade han intill dräggen tömt bägaren af den
förföriska fröjdedryck, världsstaden med demonisk
frikostighet iskänkte. Sin ungdomsdröm att finna
det inför gudar och människor skönaste hade han
snart uppgifvit. Samtidens skeptiska filosofi och
den egna dyrköpta erfarenheten hade lärt honom, att
det finns ingen fast och för alla gällande sanning,
och så mycket hade han kvar af en medfödd instinkt
för det rätta, att han nog visste, att på den mark,
från hvilken den orubbliga sanningen blifvit förvisad,
där ägde icke heller skönheten något tempel mer. Han
hade sålunda nu längesedan af-stått från sin fordran
på det skönaste, likasom den bildade samtiden afstått
från sina anspråk på sanning. Allting är relativt här
i världen, allt är indraget i hvirflarne af den ström,
som med evigt växlande vågor drager vårt spanande öga
förbi; sanning, skönhet, lycka och hjärtefröjd äro
ögonblickets bevingade barn: man kan ej tvinga dem att
dröja vid sitt eget bröst, om icke genom att klippa
deras vingar, och då dö de i alla fall, innan man
hinner utleta gåtan af deras inre lif. Bäst alltså,’
att man själf följer med och låter ögonblicket själf
sörja för näring åt själens njutningstörst, tills
själfva förmågan att törsta blifvit förtorkad och
den egna lifskällan försinad.
Detta hade omsider blifvit Filippos’ lefnadsfilosofi,
likasom hon var mångas i denna olyckliga tid. I
allmänhet hade han, som han tyckte, åtminstone
i jämförelse med andra, stått sig väl med denna
grundsats, om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
