Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Narkissossagan och Platonismen (1879) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NARKISSOSSAGAN OCH PLATONISMEN.
217
efter mat och dryck, utan som det behöfs någon
bildning att få sikte på, är det s. k. idealet. När
detta anlete varsnas i någon af denna världens ädla
och sköna företeelser, huru sväller icke då vårt
hjärta af en onämnbar längtan! Är denna längtan mer
fröjd eller mer smärta? Det torde icke vara lätt att
afgöra. Men hvad som kan afgöras är det, att när man
en tid trodde sig hafva tvungit den ideala bilden att
stanna på så nära håll, att man mente sig kunna trycka
honom till sitt bröst och till sina läppar, och han
just då sliter sig lös, såsom det synes för evigt -
att den förnimmelsen, som då uppstår, är det brännande
kvalet, och att man då kunde känna sig frestad att
önska, att den stund aldrig hade kommit, då anden
första gången sväfvade fram öfver själens djup och ur
dess kaos framskapade den, som det synes, bedrägliga
ljusbild, hvilken vi nämna med idealets namn. Vid
en sådan erfarenhet af ett förloradt eller spillradt
ideal, huru afundsvärd framstod icke för oss den tid,
då vårt enda bekymmer var den alltför långa läxan, och
då idealet kunde taga gestalten af ganska åtkomliga
föremål, t. ex. af ett rodnande äpple. Huru lycklig
den, hvars ideal spillras endast på det sättet, att
han krossar det mellan tänderna! Är icke detta ändå
till slut den enda sanna ideala tillägnelsen, och är
icke den lugnt bligande gödoxen vid sin fyllda krubba
en skönare bild af Guds försyn än mannen, som, huru
mycket man än lägger för honom af denna världens goda,
ändå ständigt skelar efter en annan s. k. själens
mättnad, som han envisas att kalla den ideala? Bör
icke oxen också vara tacksam för det att kulturens
ande aldrig besöker hans spilta i annan afsikt än att
tillse, om han är föremål för en rationell utfodring?
Men det är ej blott genom att rikta
uppmärksamheten på allt högre föremål, som den
mänskliga kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
