Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Narkissossagan och Platonismen (1879) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NARKISSOS-SAGAN OCH PLATONISMEN.
231
fullkomlighetsidéen i hans själ, och denna idé, som
alltså var det egentliga föremålet för hans kärlek,
var evighetens barn och bar odödlighetens insegel;
därför ville Narkissos nu icke längre dö: han ville
lefva evigt för att kunna älska evigt. Men hans
egen odödlighet var under-gräfd: han hvilade på en
förgänglig mark, och den källa, i hvilken han speglat
sig, var blott en för en stund stannad liten bölja
af den heraklitska världsfloden.
Nu återvände mer brännande än någonsin Narkissos’
sorg, ty nu hade den älskade bilden varit honom
närmare än någonsin. Han hade burit honom i sin egen
barm; och nu skulle han själf tillintetgöras. Blott
ännu en förhoppning ägde han kvar: han kunde tro,
att hans egen upplösning blefve ett försvinnande
i urbilden. När Narkissos sökte nära sin själ med
denna sista skugga af en evig kärlek, hade han blifvit
neoplatoniker, men det var också hans sista hedniska
lifsyttring. De tvenne gestalterna, människans och
dödens, som på taflan af den österländska bildningen
hade uppdykt såsom hvarandras förföljare och som i
den helleniska världen till en tid åtskilts, hade
i Narkissos-neoplatonikern sammanflutit till en
enda skugga; denna skugga växte till en natt, i sig
utplånande hvarje fattlig bild af mänsklig skönhet,
och Narkissos var efter allt utseende död. Var han
det verkligen, så hade han älskat sig till döds.
Men äfven detta är en motsägelse: all uppriktig kärlek
till idealet är odödliggörande: den, som verkligen
älskar, kan icke dö. Narkissos lefver ännu.
Vid den tid, då Narkissos sjönk i den dödliga dvalan
och det för hans öga blef natt, hade i österlandet
tändts en ny dag: och öfver djupet af den källa,
i hvilken Narkissos speglat sig, hvälfde sig snart
en ny himmel. Hvad källan nu återspeglade var en ny
värld, icke olik den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
