Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag af kulturens offerväsen (1880) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 KULTURENS OFFERVÄSEN.
kunna gifva honom så mycken afkastning, att han kan
sälja något till skatten och kläder och till att
reparera sin gamla stuga: under tiden sitter skalden
i poetisk hänryckning, och frambringar skapelser,
som han, en redan af den offentliga meningen krönt
mästare, vet komma att bringa honom både guld och
ära. Men hans diktning skulle blifva mager, om ingen
bonde arbetade på åkern. Bonden arbetar på åkern
för att han skall få tid och tillfälle att arbeta i
det skönas tjänst. Kanske kommer en vacker dag den
dikt, som diktaren nu skrifver, att ljuda äfven från
folkets läppar och letar sig en väg ända ned till
bondens stuga för att fröjda hans barn och barnabarn;
men bonden, som vi nyss talte om, är kanske då död,
och den belöningen för hans arbete har den mänskliga
kulturen icke gifvit honom. Han har då offrat åt
kulturen utan att i det afseendet uppskära dess
frukt. En liknande företeelse möter oss på tusen
andra områden. Hvarje större kulturuppgift är ett
fäste att storma: de, som först löpa till storms, få
gemenligen bita i gräset, och de segrande skarorna
äro deras kamrater, som ila fram öfver de fallnes
lik. Detta sammanhänger med den omständigheten,
att kulturens framsteg icke är ett blott vaktombyte
mellan dem, som hafva att bevaka portarna till hennes
helgedom. Det är för ingen del så vid detta vaktskifte
som vid åtskilliga andra, att bägge vakterna fredligt
sallutera hvarandra, och att den gamla »går sin väg
och är glad»: här måste utkämpas en hård kamp, och det
är vanligen icke den gamla vakten, som först biter i
gräset, emedan hon ogement starkes genom själfva sin
position såsom beatus possidens, utan det är för det
mesta den anfallande nya, som icke har någon vaktkur
bakom sig och icke heller någon vägg. Först när den
gamla vakten blifvit utmattad genom sin egen möda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
