- Project Runeberg -  Vittra skrifter i urval /
296

(1910) [MARC] [MARC] Author: Pontus Wikner With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -   Ur »Bref till Roderik»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

296 BREF.

äger kvar mycket guld, mycket guld, så mycket, att
det ibland synes vilja spränga mitt hjärta. Men tyst
om allt det där!

Kärleken är ett evighetens barn. Det är en af
evighetens vågor, som kysser timlighetens strand. Men
evigheten är ett nu, ett praesens utan praeteritum,
utan futu-rum. Huru vill du då, att evighetsbarnet
kärlek skall tala sitt eget modersmål och ändå använda
futurum? Men är icke futurum löftets tempus? »Jag
sJcall», säger den lefvande. Nog Jean kärleken säga
efter de orden - men har i samma ögonblick blifvit
ett timlighetens barn, tecknadt af förgängelsen ...

.... I går besökte jag min gamle vördade lärare
Boström. Denne man är en helt annan människa i det
enskilda umgänget än han visar sig vara i en och
annan bland sina polemiker. Ytterst vänlig, hjärtlig
och human kan han icke undgå att på en besökande gäst
göra ett angenämt intryck, och man förundrar sig till
att börja med, att denna glada och, såsom det synes,
godmodiga varelse kunnat vara den, som mot teologer
och åtskilligt annat folk slungat förebråelser, klädda
i nog starka uttryck. Under ett fortgående samtal
skall man emellertid snart finna, att dessa samma
tankar, klädda i just dessa samma skarpa uttryck,
komma tillbaka men nu dansande öfver godmodigt -
jag skulle vilja säga olympiskt, Zeus-artadt -
leende läppar; och det är i detta leende, som de
förlora nästan all den skärpa, all den bitterhet,
som de annars skulle äga, och som de därför alltid
få, då de läsas på papperet, där man icke äger någon
anledning, åtminstone ingen skyldighet, att skönja
det vänliga leendet mellan de täta raderna. - Jag
håller verkligen af gubben

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vittrskr/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free