Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232_
Och mystiskt dunkel höljde tänkarns mening,
Och tviflet spillde oljan ur hans lampa,
Och hädelsen i natten sjöng triumf.
Då framgick Ordet, menskligt uppenbaradt,
Det Ord, som från begynnelsen var sagdt,
Allfaders enda varde till en afbild.
Han, medlaren emellan Gud och jorden,
Men dubbelt medlare emellan menskor,
Hnn lärde först den högsta vishet, tron,
Förent med kärleken oeli hoppet. Dessa
Ock äro christendomens tre Chariter,
Två hennes fosterbarn, ett hennes eget.
O! när vi vandra öfver bröders grafvar,
En vallfart till vårt sista, stilla hem,
Står sorgens engel omklädd der till tröstens;
Ty tron, förklarande vår lefnads gåta,
Upplöser henne med odödligheten.
Då kärleken oss bjuder vännen sakna,
Och hoppet hviskar att han gått till ro,
Så lofvar tron att han skall åter vakna;
Hvad vore hopp och kärlek — utan tro ?
Medlet af sextonde seklet såg den Syd-Frankiska
riddare-andan inympas på det närbefryndade
högnordiska allvaret, genom en ätt, som, lysande i sin
stambygd, och dubbelt fräjdad inom sitt nya
fädernesland för stora hjeltebragder och, om möjligt, större
fredliga värf, fortfarit att tillhöra Sverige och dess
häfder. Grefve Axel Gabriel De la Gardie,
bland oss T. M. och F. S. B. B., hade egnat sin
ungdom åt krigstjensten, då han, i kraftens fullmognad,
utgick ur denna lydnadens och befälets vexel-skola,
för att leda styrelsen af en provins, med hvilken han
firade sitt silfverbröllop, innan han undanrycktes henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
