Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244_
Den 22 Mars 1839.
K retsen öppnas åter, der de döde
Och de lefvande förtroligt mötas.
Här de flydda dagars dunkla minnen,
Stundens ljufva eller bittra känslor,
Framtidshoppet, dristigt eller tveksamt,
Inför korsets altar sammansmälta
Till en enda sång och suck och bön.
Mycket minnas vi, — än med förtjusning,
An med sorg, och än kanske med ånger;
Mycket äge vi, — det vnre redbar
Njutning eller drömd, — och mer vi lide,
Svårt, om det är verkligt, — om inbilladt,
Svårare; men framför allt vi hoppas.
Intet tillstånd finns, som utestänger
Blida aningar om något bättre;
Famnade ock tredje himlen plötsligt
Jordens arma barn, — de säkert skulle
Först förvånas, — sedan, oförnöjda,
Klaga på sin lott och spörja längtan
Till en sjelfgjord saligare himmel.
All fullkomning vill ett mellanrum;
Men vid lifvets slutgräns först skall döden
Underligt förbinda slut och början.
Många hemliga och nya grader
Från en klarhet till en högre klarhet
Oss förbida efter receptionen
I den stora moder-logen — grafven.
Önskvärdt, icke blott för stoftets hvila,
Men för andens friare natur,
För hans sträfvande till ljus och sällhet,
Är det sista målet. Tröstligt hviskar
Sagan ju om Kleobis och Biton,
Härä’s öfversta prestinnas söner:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
