- Project Runeberg -  Den Hemlighetsfulla ön /
52

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Det var ..., — inföll Harbert. — Misströstar
du då om att återse honom?

— Gud bevare mig derifrån! — svarade matrosen.

Arbetet med bostadens anordning var snart slutadt,
och Pencroff förklarade sig särdeles belåten dermed.

— Nu kunna våra vänner återkomma när som helst,
— sade han. — De skola finna tillräckligt skydd.

Det återstod nu endast att uppsätta spiseln och laga
maten. En i sanning simpel och lätt sak! Stora, flata
stenar utlades längst in i första gången till venster, vid
mynningen af den smala gång, som lemnats öppen. Den
omständigheten, att röken icke skulle draga värmen med
sig ut i det fria, borde synbarligen vara tillräcklig att
vidmagthålla en lämplig temperatur derinne. Bränsleförrådet
inbars i en af kamrarna, och matrosen lade på
stenarna, som bildade eldstaden, några vedträn, blandade
med stickor.

Medan Pencroff sysslade härmed, frågade Harbert
honom, om han hade tändstickor.

— Ja visst, — svarade Pencroff, — och jag tillägger:
lyckligtvis, ty utan tändstickor eller fnöske skulle
vi vara vackert deran!

— Åh, vi skulle kunna göra upp eld såsom vildarna,
— svarade Harbert, — genom att gnida två torra
trästycken mot hvarandra.

— Nå väl, så försök då, min gosse, och vi få se,
om du dermed vinner något annat än att gnida armarna
ur led på dig!

— Det är emellertid en mycket enkel och vanlig
sak på öarna i Stilla hafvet.

— Det säger jag inte nej till, — svarade Pencroff,
— men man måste antaga, att vildarna veta, hur de skola
bära sig åt dervid, eller att de använda ett särskildt
träslag, ty mer än en gång har jag försökt skaffa mig eld
på detta sätt, men aldrig lyckats. Jag får derför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 26 16:03:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vjhemligon/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free