- Project Runeberg -  Den Hemlighetsfulla ön /
59

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oansenliga och dyrbara ting, som nu var af så stor vigt för
dessa stackars menniskor! Den var oskadad.

— En tändsticka! — utropade Pencroff. — Ah, det
är, som hade vi en hel last!

Han tog tändstickan, och åtföljd af kamraterna, styrde
han sina steg mot hålan.

Denna lilla sticka, hvarmed man i de bebodda länderna
slösar så likgiltigt, och som der ej eger något värde
alls, måste man här handtera med den yttersta
försigtighet. Matrosen öfvertygade sig om, att den var
rigtigt torr. Efter att hafva gjort detta, sade han:

— Vi måste ha papper.

— Se här, — sade Gideon Spilett, i det han
efter någon tvekan slet ett blad ur sin annotationsbok.

Pencroff tog papperet, som korrespondenten räckte
honom, och hukade sig ned framför eldstaden. Der
instack han några näfvar örter, blad och torr mossa under
bränslet, hvilket lades så, att luften kunde spela
obehindradt och hastigt antända veden.

Pencroff hopvek nu papperet till ett slags strut,
såsom piprökare bruka göra i stark blåst, och stack in det
under mossan. Derpå tog han en obetydligt skroflig
klappersten och aftorkade den omsorgsfullt, hvarefter han,
icke utan hjertklappning och med återhållen andedrägt,
sagta strök tändstickan mot densamma.

Första strykningen medförde ingen verkan. Pencroff
hade icke strukit tillräckligt hastigt, emedan han var rädd,
att fosforn skulle lossna.

— Nej, jag kan inte, — sade han, — min hand darrar.
Om stickan inte skulle taga! ... Jag kan inte ...
Jag vill inte!

Och resande sig upp, bad han Harbert, att denne
skulle intaga hans plats.

Aldrig i hela sitt lif hade den unga gossen varit så
uppskakad som nu. Hans hjerta klappade häftigt.
Prometheus kunde icke varit mera upprörd, då han gick att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 26 16:03:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vjhemligon/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free