- Project Runeberg -  Den Hemlighetsfulla ön /
66

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och dalen, hvari floden flöt, hade der redigare
konturer. En liten höjd, hvars afsatser voro trädbeväxta,
bildade en förlåt, som stängde utsigten. På denna högra
strand skulle vandringen hafva varit svår, ty sluttningarna
voro der tvärbranta, och de öfver hafvet lutande
träden höllo sig qvar blott genom styrkan hos sina rötter.

Det behöfver ej tilläggas, att i denna skog liksom
på den redan genomströfvade kusten ej kunde skymtas
minsta spår efter menniskor. Pencroff upptäckte der
blott spår efter fyrfotingar, färska spår efter djur, om
hvilka han ej kunde säga, hvilket slägte de tillhörde.

Helt säkert — och det var äfven Harberts åsigt —
härrörde några af dessa spår från fruktansvärda vilddjur,
med hvilka man utan tvifvel kunde sammanträffa, men
ingenstädes syntes på en trädstam märken efter en yxa,
ej heller några lemningar af slocknad eld, en omständighet,
hvaröfver man kanske borde lyckönska sig, ty här,
midt i Stilla hafvet, vore kanske tillvaron af en
menniska en sak snarare att frukta än att önska.

Då vägen var besvärlig, vexlade Harbert och
Pencroff under sin långsamma vandring knappt ett ord, och
sedan de gått i en timme, hade de ej ens tillryggalagt
en mil. Hittills hade jagten ej varit lycklig. Emellertid
sjöngo och flaxade några foglar mellan grenarna, men
de voro mycket skygga, liksom om de två vandrarna
ingifvit dem en instinktlik, berättigad fruktan. Bland andra
luftens invånare upptäckte Harbert i en sumpig del af
skogen en fogel med hvasst och aflångt näbb, som
liknade kungsfiskaren. Han skilde sig dock från denna
senare genom sina temligen grofva, metallskimrande fjädrar.

— Det måste vara en jakamar, — sade Harbert
och försökte komma fogeln tillräckligt nära.

— Här kunde vara ett tillfälle att smaka på
jakamarkött, — svarade matrosen, — om den der fogeln vore
vid humör att låta steka sig!

I detsamma träffade en af den unga gossen väl och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 26 16:03:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vjhemligon/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free