Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Nab är ännu ej återkommen. Natten artar sig att blifva svår. Korrespondentens reflektioner. Qvällsvarden. Stormen är förfärlig. Man begifver sig ut i natten. Kamp mot regn och blåst. Åtta mil från första lägerplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvällsvarden. Man åt gerna det förträffliga köttet. Harbert och
Pencroff, hvilka af den långa utflygten fått en förträfflig
matlust, åto glupskt.
Derefter drog sig hvar och en tillbaka till det hörn,
der han redan natten förut hvilat, och snart insomnade
Harbert bredvid matrosen, hvilken sträckt ut sig nära
spiseln.
I samma mån som natten framskred, tilltog stormen
derute i förfärande grad. Det var en orkan, jemförlig
med den, som bortryckt fångarna från Richmond ända
till detta land i Stilla hafvet. Talrika äro stormarna
vid dessa dagjemningstider, rika på olyckshändelser,
förfärliga, isynnerhet på denna ofantliga vattenyta, som
ej sätter något hinder i vägen för deras raseri. Man
inser således, att en kust, så blottstäld mot öster, d. v. s.
omedelbart mottagande orkanens anlopp, och af vågorna
piskad af alla krafter, hemsöktes med en våldsamhet,
hvarom ingen skildring kan gifva en föreställning.
Till all lycka lågo de uppstaplade klippblock, som
bildade hålan, hvari våra skeppsbrutna bodde, stadigt på
hvarandra. Det var ofantliga granitstycken, af hvilka
dock några, som ej voro tillräckligt understödda, syntes
balansera på sitt underlag. Pencroff märkte detta, ty då
han lade sin ena hand på väggarna, kände han dessa
genomilas af hastiga skälfningar. Slutligen öfvertygade
han sig, och detta med skäl, att man ingenting hade att
frukta, och att den improviserade bostaden ej skulle
instörta. Han hörde dock bullret, som uppstod, då de af
stormilarna från platån lösryckta stenarna rullade ned på
stranden. Några slungades till och med ned ofvanpå
hålan, der de sprungo i stycken, när de föllo lodrätt. Två
gånger steg matrosen upp och kröp fram till mynningen
af gången för att kasta en blick utåt. Men dessa
oansenliga stenras medförde ingen fara, och han lade sig
åter bredvid spiseln, der glöden sprakade under askan.
Trots orkanens raseri och stormens åsklika dån sof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
