Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Nab är ännu ej återkommen. Natten artar sig att blifva svår. Korrespondentens reflektioner. Qvällsvarden. Stormen är förfärlig. Man begifver sig ut i natten. Kamp mot regn och blåst. Åtta mil från första lägerplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Harbert djupt. Slutligen öfverväldigade sömnen Pencroff,
som under sitt sjömannalif vänjt sig vid alla dessa
elementens våldsamma utbrott. Gideon Spilett ensam hölls
vaken af sin oro. Han förebrådde sig sjelf derför, att
han ej åtföljt Nab. Vi hafva sett, att allt hopp ej
öfvergifvit honom. De aningar, som uppfylde Harbert,
hade också han känt. Hans tankar voro koncentrerade
omkring Nab. Hvarför hade Nab icke återkommit?
Korrespondenten vände sig åt andra sidan på sandlägret,
knappt egnande en flygtig uppmärksamhet åt elementens
strid. Stundom slötos för en stund hans af ansträngningarna
tyngda ögonlock, men någon plötslig tanke öppnade
dem åter nästan genast.
Natten framskred emellertid, och klockan var kanske
2 på morgonen, då någon häftigt ruskade Pencroff, som
dittills sofvit tungt.
— Hvad är det? — utbrast han, då han vaknade
och med den för sjömän egendomliga hastigheten återtog
sin tankegång.
Korrespondenten stod nedhukad öfver honom och
sade:
— Hör, Pencroff, hör!
Matrosen lyssnade, men urskilde icke något annat
ljud än det af väderilarna.
— Det är blåsten, — sade han.
— Nej, — svarade Gideon Spilett, i det han ånyo
lyssnade, — jag tyckte mig höra ...
— Hvad?
— Skällandet af en hund!
— Af en hund! — utbrast Pencroff, som störtat upp
med ett språng.
— Ja ... hundskall ...
— Det är inte möjligt! — svarade matrosen. —
Och dessutom — hur skulle midt under stormens dån . . .
— Tyst, hör! — afbröt honom korrespondentan.
Pencroff lyssnade ännu uppmärksammare, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
