- Project Runeberg -  Den Hemlighetsfulla ön /
79

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ett fång torr ved kastades på glöden. Gången
upplystes nu af ett lifligt sken.

— Det är Top! — utropade Harbert.

Det var verkligen Top, ett präktigt djur af
anglo-normandisk ras med den snabbhet och det fina väderkorn,
som utmärka denna blandade ras, och som företrädesvis
karakteriserar vindthunden.

Det var ingeniör Cyrus Smiths hund.

Men han var ensam! Hvarken hans husbonde eller
Nab voro med!

Huru kunde emellertid hans instinkt hafva fört
honom ända till hålan, som han icke kände till? Detta
syntes oförklarligt, allra helst i en så mörk natt och i
en sådan storm. Men ännu oförklarligare syntes det,
att Top var hvarken trött eller utmattad, ej ens
nedsmord af gyttja eller sand.

Harbert drog Top till sig och tryckte hans hufvud
mellan sina händer. Hunden lät honom hållas och strök
halsen mot den unga gossens händer.

— Är hunden återfunnen, skall husbonden också
återfinnas! — sade korrespondenten.

— Må det vara Guds vilja! — svarade Harbert. —
Framåt! Top skall vägleda oss!

Pencroff gjorde ingen invändning. Han kände, att
Tops ankomst kunde vederlägga hans gissningar.

— Framåt! — sade han.

Pencroff öfvertäckte omsorgsfullt kolen i spiseln.
Han lade några vedträn under askan, så att man vid sin
återkomst skulle kunna göra upp eld. Sedan han derpå
störtat i sig, hvad som fans qvar af qvällsvarden,
skyndade han, åtföljd af korrespondenten och Harbert, ut
efter hunden, hvilken genom sakta skällande tycktes
inbjuda honom att komma med.

Stormen rasade nu i hela sin våldsamhet och hade
kanske uppnått sin största intensitet. Månen — nu ny
och följaktligen i konjunktion med solen — kunde ej med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 26 16:03:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vjhemligon/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free