- Project Runeberg -  Den Hemlighetsfulla ön /
100

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då han såg den unga gossen anstränga sig för att lyckas
i ett försök, hvarvid han kommit till korta.

— Gnid du, min gosse, gnid! — sade han.

— Jag gnider, — svarade Harbert skrattande, —
men jag vill dermed ingenting annat än värma upp mig
i min tur i stället för att hacka tänderna af köld, och
snart skall jag vara lika varm som du, Pencroff!

Detta inträffade också. Med trägnidningsprocessen
må det nu vara huru som helst, så måste man för den
natten uppgifva försöket att skaffa sig eld. Gideon
Spilett försäkrade för tjugonde gången, att Cyrus Smith icke
skulle stå förlägen för så litet. Och i afvaktan härpå
utsträckte han sig på sanden i en af gångarna. Harbert,
Nab och Pencroff gjorde på samma sätt, medan Top sof
vid sin husbondes fötter.

När ingeniören åter öppnade ögonen framemot kl. 8
på morgonen den följande dagen, den 28 Mars, såg han
sina kamrater, sittande bredvid honom, afvakta hans
uppvaknande, och liksom dagen förut voro hans första ord:

— Ö eller kontinent?

Detta var, såsom man ser, en fix idé hos honom.

— Derom veta vi ingenting, herr Smith! —
svarade Pencroff.

— Ni veta ännu ingenting?

— Men vi skola få veta det, — inföll Pencroff, —
då ni lotsat oss genom detta land.

— Jag tror mig nu ha nog krafter att försöka det,
— svarade ingeniören, i det han steg upp utan alltför
stor ansträngning och stod upprätt.

— Det var bra! — utbrast matrosen.

— Jag höll på att dö af mattighet, — svarade
Cyrus Smith. — Mina vänner, litet föda, och jag skall vara
bra igen! — Ni ha ju eld, eller hur?

På denna, fråga följde intet svar genast. Men efter
en stund sade Pencroff:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 26 16:03:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vjhemligon/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free