- Project Runeberg -  Den Hemlighetsfulla ön /
115

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der det var temligen ondt om träd och marken antog
ett vulkaniskt utseende. Nu måste man vända om mot
öster och dervid göra åtskilliga krokar, hvarigenom det
blef lättare att komma uppför sluttningarna, hvilka voro
mycket branta, och man måste noga se sig för, hvar
man satte foten. Nab och Harbert gingo i spetsen,
Pencroff sist samt mellan dem Cyrus Smith och
korrespondenten. De djur, som uppehöllo sig på dessa höjder
— och spår efter dem fattades icke —, måste ovilkorligen
tillhöra slägten med säker fot och smidig ryggrad,
såsom stengetter och råbockar. Man såg några af dem,
men Pencroff gaf dem icke detta namn, då han
plötsligt utropade:

— Får!

Alla stannade. Man befann sig på femtio stegs
afstånd från ett halft dussin högväxta djur med starka,
bakåt böjda och mot spetsen tillplattade horn, med
ullrik pels, dold under långa, silkeslena hår af ljusröd färg.

Det var icke vanliga får, utan medlemmar af ett
slägte, som förekommer allmänt i de tempererade
jordbältenas bergstrakter. Harbert kallade dem mufloner.

— Kan man få stek eller kotletter af dem? —
frågade matrosen.

— Ja, — svarade Harbert.

— Godt, då är det får! — menade Pencroff.

De mellan basaltspillrorna orörligt stående djuren
betraktade med förvånade blickar vandrarna, såsom om
det var första gången de sågo menniskor; men sedan
deras fruktan plötsligt blifvit uppväckt, försvunno de i
långa språng öfver klippstyckena.

— Adjö! — ropade Pencroff efter dem i så komisk
ton, att Cyrus Smith, Gideon Spilett, Harbert och Nab
ej kunde afhålla sig från att skratta.

Vandringen uppåt fortsattes. Litet emellanåt kunde
man på några sluttningar märka nyckfullt refflade
lavaströmmar. Ibland skars vandrarnas väg af små

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 26 16:03:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vjhemligon/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free